.:En upponervänd värld:.
Ja jag vet inte var jag ska börja riktigt nu när jag ska berätta om allt som hänt sista tiden... så jag hoppar bara rakt in någonstans.
Självklart vet man ju om att människor försvinner, de går bort, sedan föds det nya. Det är väl det som är livet antar jag, men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt har förstått det där med att om en människa försvinner så försvinner den för alltid och ingenting blir som det har varit förut. Och även om det hänt mig nu så förstår jag ändå inte helt att det här människorna aldrig kommer att komma tillbaka, det känns mer...tillfälligt.
Nu menar jag inte med det här inlägget att folk ska tycka synd om mig, jag känner bara att jag vill skriva av mig lite för jag vet ju att det här händer alla, förr eller senare. Dessutom är det alltid bra med en dagbok som man kan gå tillbaka till och se hur livet verkligen kan gå som en bergochdalbana, att när det är som jobbigast kunna gå tillbaka och läsa alla inlägg och faktiskt se att livet har sina ljusa dagar också=)
Första samtalet vi fick var att Birgitta, vår faster, lades in med akut leukumi. Hon behövde nu hitta någon som kunde passa för en benmärgtransplantation. Då pappa har sin Ulcerit Colit är ju inte han den bästa att ta från så de provade min andra faster, Solweig. Dessvärre passade inte hon heller och enligt pappa har de sagt att när de är över 65 år kollar de bara familjemedlemmarna. Om det stämmer eller inte vet man aldrig när det är pappa som har sagt det;)
Hon fick därför en hel massa behandlingar, vissa slog ut hela immunförsvaret. Sedan åkte hon på bältros och lunginflammation vilket gjorde henne riktigt dålig...
En söndagskväll när jag var hos mamma och pappa så ringer telefonen, det är nu farmor som är påväg in med ambulans till akuten då hon har svårt att andas. Hon hade tidigare haft vatten i lungorna och däför haft svårt och andas tidigare men efter att de tömde lungorna på vatten så blev hon bättre och kunde vara hemma hela sommaren men nu var det dags igen. Läkarna som sa att hon var ganska dålig tyckte att vi skulle komma in på kvällen så jag åkte tillsammans med pappa in kl 22.00 på söndagskvällen.
Jag kände knappt igen henne. Hon var grå och var inte alls den farmor man brukar få träffa. Hon var trött men vi fick ändå prata med henne de få gånger hon vaknade till. Imponerande nog kunde hon sitt personnummer då läkarna kom in och väckte henne.
Det som stör mig lite är att när vi gick därifrån så sa vi inte hejdå, vi ville inte väcka henne. Och varför det stör mig är för att det var sista gången jag träffade henne.
Pappa hade blivit inringd till sjukhuset på tisdagskvällen, någon timme efter att hon hade somnat in och på onsdagsmorgonen ringde han till mig för att berätta.
Det var nu verkligheten slog till. Alla i ens närhet kommer inte alltid att finnas, såklart, det vet vi ju...eller?
Nu var det snart dags för begravning, farmor somnade in på kvällen den 10/8 och begravningen skulle inte bli av förrän den 10/9. Det här månaden kändes lång, jag som inte begravt någon så nära förut var nästan nervös hela månaden för hur man skulle reagera. Det värsta var inte heller hur jag skulle reagera utan hur alla i ens närhet skulle reagera. Något som också var jobbigt var att Birgitta, framors dotter, inte fick vara med på sin mammas begravning då hon själv kämpar för sitt eget liv.
Begravningen var jättefin och många tårar föll och efteråt kändes det som en lättnad, nu var det gjort och nu kunde man gå vidare.
Och min högsta önskan nu är att jag ska bli som min farfar när jag blir gammal=)
Han är nu 95 år gammal och kör runt på fyrhjulingen som har köpte för 2 år sedan coh nu när farmor gått bort gör han allt som farmor gjorde. Han bakar paj, han gör sylt och kokar saft. Man behöver inte alls vara rädd för att han inte klarar sig själv att han inte får något i magen för det berättar han så ofta att det duger så bra med lite chokladpudding om inget annat finns hemma:)
Exakt 2 veckor efter farmors begravning är jag återigen hemma hos mina föräldrar. Vi sitter vid middagsbordet då min kusin Maria ringer. Pappa svarar och säger ganska snart att nu hade Christina, vår moster somnat in. Jag kan inte riktigt ta in det. Jag tittar direkt på mamma som står med ryggen mot oss vid spisen och inte har hört vad pappa sa. Hur säger man det här till mamma? Att hennes syster på 63 år nu har somnat in...
Mamma ser direkt när hon vänder sig om och tittar på mig, som för övrigt håller för munnen, att något har hänt. Pappa berättar och mamma börjar gråta. Jag som ännu inte tagit in det kramar om mamma och det tar säkert en halvtimme innan det sjunker in i mitt huvud.
På kvällen åkte vi till Maria och väntade in hennes syster Nina, sedan satt vi där en stund och pratade innan vi gick över till Christinas lägenhet för att säga hejdå.
Allt kändes så fint och naturligt. Christina låg så lugnt och fint i sin säng med lila orkidéblommor i handen och på kudden runt hennes huvud. På bordet bredvid stod ett ljus. Jag gick hand i hand med Susanne fram till hennes säng och smekte hennes kalla kind. Vi var kvar hos Christina en ganska lång stund och stod mest och tittade på henne och försökte förstå. Jag säger som alla andra att det måste ha varit skönt för henne nu att äntligen få ro... men samtidigt, varför skulle hon ens bli sjuk från början och varför just hon?
Nu var det dags för ännu några veckor med en klump i magen innan nästa begravning. Veckorna gick, som alltid, ganska snabbt sedan var det dags.
Hela dagen var så himla fin, solen sken och det var sådär härligt kallt ute. Begravningen höll till i Skogskapellet i Katrineholm och det var en liten och fin cermoni.
Ett brev lästes upp som skulle få följa med ner i kistan o som skrivits till Christina av Maria och Nina och många fina låtar spelades. 3 låtar spelades och sjöngs av Gustaf, Jens och Carin. Det går inte att förklara hur fint det var, inte bara att musiken var så fin men att de som ingår i familjen ställde upp och spelade på Christinas begravning. Hela begravningen kändes så enkel och fin och jag tror att det var precis så som Christina ville ha den.
Livet är så orättvist...
På kvällen efter begravningen ringde telefonen igen, knappt så man vågar svara i telefonen nu för tiden...:)
Nu var det Solweig som ringde för att berätta att Birgitta, som för en tid mitt i allt det här hade blivit friskföklarad, nu hade blivit intagen igen med 40,2 graders feber. Nu tog det verkligen stopp i huvudet... nu var det omöjligt att ta in mer.
Men dagen efter farmors bortgång fick jag en magkänsla... en stark sådan, som sa att min syster är gravid. (Den magkänslan sa även att en kompis till oss ska bli pappa) Ville hela dagen berätta vad jag kände men vågade inte riktigt:) På kvällen när jag kommit hem och stod i duschen var känslan så stark att jag gick ur duschen och skickade ett sms till Susanne " Min magkänsla säger att du har en bebis i magen, kolla upp det!" På en gång ringer hon upp och säger att hon är rädd för mig!=S Det stämde alltså! Jag ska bli moster!!!
(För övrigt fick jag veta att den andra magkänslan jag hade också stämde och att de ska få bebis ungefär samtidigt som min syster och Jens ska få)*lite galet*
Måste ju även berätta om än lite sent att Lova-li kom till världen den 16/9! **Grattis**
Gustaf blev morbror för andra gången!
Så känslorna de här sista månaderna har verkligen gått upp och ner... Bröllop, resa till Riga, Farmors bortgång, Christinas bortgång, fått veta att jag ska bli moster, varit och gratulerat 2 familjer till tillskottet...
Nu tror jag att jag fått skriva av mig lite... lovar och hoppas att nästa inlägg blir ett roligare sådant!
Men jag tror att vardagen rullar på så fort ibland att man inte hinner stanna upp och tänka... tänka på dem man har runt omkring sig och ta vara på dem för de kommer inte alltid att finnas kvar...
Måste bara kasta in en sista bild:
Det är Jens, mormor och Gustaf på fikat efter Christinas begravning...
Hehe... bilden får tala för sig själv...:)
Självklart vet man ju om att människor försvinner, de går bort, sedan föds det nya. Det är väl det som är livet antar jag, men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt har förstått det där med att om en människa försvinner så försvinner den för alltid och ingenting blir som det har varit förut. Och även om det hänt mig nu så förstår jag ändå inte helt att det här människorna aldrig kommer att komma tillbaka, det känns mer...tillfälligt.
Nu menar jag inte med det här inlägget att folk ska tycka synd om mig, jag känner bara att jag vill skriva av mig lite för jag vet ju att det här händer alla, förr eller senare. Dessutom är det alltid bra med en dagbok som man kan gå tillbaka till och se hur livet verkligen kan gå som en bergochdalbana, att när det är som jobbigast kunna gå tillbaka och läsa alla inlägg och faktiskt se att livet har sina ljusa dagar också=)
Första samtalet vi fick var att Birgitta, vår faster, lades in med akut leukumi. Hon behövde nu hitta någon som kunde passa för en benmärgtransplantation. Då pappa har sin Ulcerit Colit är ju inte han den bästa att ta från så de provade min andra faster, Solweig. Dessvärre passade inte hon heller och enligt pappa har de sagt att när de är över 65 år kollar de bara familjemedlemmarna. Om det stämmer eller inte vet man aldrig när det är pappa som har sagt det;)
Hon fick därför en hel massa behandlingar, vissa slog ut hela immunförsvaret. Sedan åkte hon på bältros och lunginflammation vilket gjorde henne riktigt dålig...
En söndagskväll när jag var hos mamma och pappa så ringer telefonen, det är nu farmor som är påväg in med ambulans till akuten då hon har svårt att andas. Hon hade tidigare haft vatten i lungorna och däför haft svårt och andas tidigare men efter att de tömde lungorna på vatten så blev hon bättre och kunde vara hemma hela sommaren men nu var det dags igen. Läkarna som sa att hon var ganska dålig tyckte att vi skulle komma in på kvällen så jag åkte tillsammans med pappa in kl 22.00 på söndagskvällen.
Jag kände knappt igen henne. Hon var grå och var inte alls den farmor man brukar få träffa. Hon var trött men vi fick ändå prata med henne de få gånger hon vaknade till. Imponerande nog kunde hon sitt personnummer då läkarna kom in och väckte henne.
Det som stör mig lite är att när vi gick därifrån så sa vi inte hejdå, vi ville inte väcka henne. Och varför det stör mig är för att det var sista gången jag träffade henne.
Pappa hade blivit inringd till sjukhuset på tisdagskvällen, någon timme efter att hon hade somnat in och på onsdagsmorgonen ringde han till mig för att berätta.
Det var nu verkligheten slog till. Alla i ens närhet kommer inte alltid att finnas, såklart, det vet vi ju...eller?
Nu var det snart dags för begravning, farmor somnade in på kvällen den 10/8 och begravningen skulle inte bli av förrän den 10/9. Det här månaden kändes lång, jag som inte begravt någon så nära förut var nästan nervös hela månaden för hur man skulle reagera. Det värsta var inte heller hur jag skulle reagera utan hur alla i ens närhet skulle reagera. Något som också var jobbigt var att Birgitta, framors dotter, inte fick vara med på sin mammas begravning då hon själv kämpar för sitt eget liv.
Begravningen var jättefin och många tårar föll och efteråt kändes det som en lättnad, nu var det gjort och nu kunde man gå vidare.
Och min högsta önskan nu är att jag ska bli som min farfar när jag blir gammal=)
Han är nu 95 år gammal och kör runt på fyrhjulingen som har köpte för 2 år sedan coh nu när farmor gått bort gör han allt som farmor gjorde. Han bakar paj, han gör sylt och kokar saft. Man behöver inte alls vara rädd för att han inte klarar sig själv att han inte får något i magen för det berättar han så ofta att det duger så bra med lite chokladpudding om inget annat finns hemma:)
Exakt 2 veckor efter farmors begravning är jag återigen hemma hos mina föräldrar. Vi sitter vid middagsbordet då min kusin Maria ringer. Pappa svarar och säger ganska snart att nu hade Christina, vår moster somnat in. Jag kan inte riktigt ta in det. Jag tittar direkt på mamma som står med ryggen mot oss vid spisen och inte har hört vad pappa sa. Hur säger man det här till mamma? Att hennes syster på 63 år nu har somnat in...
Mamma ser direkt när hon vänder sig om och tittar på mig, som för övrigt håller för munnen, att något har hänt. Pappa berättar och mamma börjar gråta. Jag som ännu inte tagit in det kramar om mamma och det tar säkert en halvtimme innan det sjunker in i mitt huvud.
På kvällen åkte vi till Maria och väntade in hennes syster Nina, sedan satt vi där en stund och pratade innan vi gick över till Christinas lägenhet för att säga hejdå.
Allt kändes så fint och naturligt. Christina låg så lugnt och fint i sin säng med lila orkidéblommor i handen och på kudden runt hennes huvud. På bordet bredvid stod ett ljus. Jag gick hand i hand med Susanne fram till hennes säng och smekte hennes kalla kind. Vi var kvar hos Christina en ganska lång stund och stod mest och tittade på henne och försökte förstå. Jag säger som alla andra att det måste ha varit skönt för henne nu att äntligen få ro... men samtidigt, varför skulle hon ens bli sjuk från början och varför just hon?
Nu var det dags för ännu några veckor med en klump i magen innan nästa begravning. Veckorna gick, som alltid, ganska snabbt sedan var det dags.
Hela dagen var så himla fin, solen sken och det var sådär härligt kallt ute. Begravningen höll till i Skogskapellet i Katrineholm och det var en liten och fin cermoni.
Ett brev lästes upp som skulle få följa med ner i kistan o som skrivits till Christina av Maria och Nina och många fina låtar spelades. 3 låtar spelades och sjöngs av Gustaf, Jens och Carin. Det går inte att förklara hur fint det var, inte bara att musiken var så fin men att de som ingår i familjen ställde upp och spelade på Christinas begravning. Hela begravningen kändes så enkel och fin och jag tror att det var precis så som Christina ville ha den.
Livet är så orättvist...
På kvällen efter begravningen ringde telefonen igen, knappt så man vågar svara i telefonen nu för tiden...:)
Nu var det Solweig som ringde för att berätta att Birgitta, som för en tid mitt i allt det här hade blivit friskföklarad, nu hade blivit intagen igen med 40,2 graders feber. Nu tog det verkligen stopp i huvudet... nu var det omöjligt att ta in mer.
Men dagen efter farmors bortgång fick jag en magkänsla... en stark sådan, som sa att min syster är gravid. (Den magkänslan sa även att en kompis till oss ska bli pappa) Ville hela dagen berätta vad jag kände men vågade inte riktigt:) På kvällen när jag kommit hem och stod i duschen var känslan så stark att jag gick ur duschen och skickade ett sms till Susanne " Min magkänsla säger att du har en bebis i magen, kolla upp det!" På en gång ringer hon upp och säger att hon är rädd för mig!=S Det stämde alltså! Jag ska bli moster!!!
(För övrigt fick jag veta att den andra magkänslan jag hade också stämde och att de ska få bebis ungefär samtidigt som min syster och Jens ska få)*lite galet*
Måste ju även berätta om än lite sent att Lova-li kom till världen den 16/9! **Grattis**
Gustaf blev morbror för andra gången!
Så känslorna de här sista månaderna har verkligen gått upp och ner... Bröllop, resa till Riga, Farmors bortgång, Christinas bortgång, fått veta att jag ska bli moster, varit och gratulerat 2 familjer till tillskottet...
Nu tror jag att jag fått skriva av mig lite... lovar och hoppas att nästa inlägg blir ett roligare sådant!
Men jag tror att vardagen rullar på så fort ibland att man inte hinner stanna upp och tänka... tänka på dem man har runt omkring sig och ta vara på dem för de kommer inte alltid att finnas kvar...
Måste bara kasta in en sista bild:
Det är Jens, mormor och Gustaf på fikat efter Christinas begravning...
Hehe... bilden får tala för sig själv...:)
Kommentarer
Trackback
